Högst douglasgran i Tyskland finns i Svarta Skogen

Historien om douglasgran

Om Douglas finns det mycket att berätta. Låt oss börja från början:

Inhemsk i Europa sen istiden.

Släktet Douglasgran växte i Europa sen innan den senaste istiden. Genom förhistoriska lämningar och analyser av pollen har man sett förekomster av släktet "Pseudotsuga" i Europa från cirka 750 000 år sedan. Typen "Pseudotsuga menziesii" vilket är en utstickare till den först nämnda är däremot inte från Europa. Den sistnämnda har använts i Centraleuropa sedan mer än 100 år tillbaka systematiskt och är framgångsrikt hållbart inom skogsbruket.

(Re-) Infördes i Europa under det 1800-talet

På 1792-talet så upptäcktes (grön) douglasgran av en skotsk kirurg och botaniker vid namn "Archibald Menzies" som upptäckte den på Vancouver Islands västkust. Upptäckten av en undergrupp till douglasgranen ”kustnära douglasgran” var när den brittiska flottan höll på att kartlägga den amerikanska kusten. Inhemska fyndigheter av douglasgran, som representerar undertyper var okända fram tills kartläggningen, vilket är intressant ur ett vetenskapligt perspektiv, naturligt blandad förekomst av denna underart.

När dem återkom till England år 1795 så tog man först med sig torkade växtdelar från Douglasgranen till Europa - dock utan något frö. Grenarna fördes till England och blev systematiskt beskrivna av den brittiska botanikern Lambert först år 1803. Hermann (1981) rapporterade in ytterligare beskrivningar över det träslag, vilket har resulterat i en mängd olika namn på grön douglasgran och ytterligare underarter har upptäckts (grå eller blå douglasgran) under dem senaste två århundraden.

Förutom den systematiska klassificeringen av trädet så sysslar forskare idag med regionala differentieringar mellan grön, blå och grå douglasgran i trädets ursprungsområde. (Frothingham 1909; Schenck 1939; Zavarin & Snajberk 1973, 1975; Hermann 1981; Li 1986; Klumpp 1999).

Träd fick ett namn från en skotsk naturforskare vid namn David Douglas

Namnet "Douglas" härstammar från den skotska naturforskaren "David Douglas" som skickade de första fröna till Skottland och England år 1828. Andra välkända författare inom detta område (exempelvis Konnert et al. 2008) daterade ankomsten av de första douglasgranarnas frön till Europa framtill 1827. I allmänhet är det inte idag självklart var första samlingen av douglasgranens frön kom till i Europa.

 

Isaac (1964) hänvisar till den första sändningen av frön i Douglas dagboksanteckningar och arkivet på Hudsons Bay Company som pekar på en frö skörd "förmodligen utförts på slätterna utanför Vancouver (Washington)". Obs: Detta är en amerikansk stad vid Columbiafloden mittemot Portland i staten Washington, som inte ska förväxlas med Vancouver (British Columbia).

Senare verk av John Cornelius Booth (1882, 1903) beskriver en ankomst i Europa 1827. Samtidigt påpekas att douglasgranen inte etablerade sig framgångsrikt i Europas förrän avslutandet av en andra expedition år 1829.

Eftersom man inte är helt säker på vilket exakt årtal som douglasgranens frön kom till Europa. Vad som är säkert dock är att runt 1830 hade inhemska douglasgran frön från Nordamerika nått till Europa. Sedan dess har de planterats med mycket olika regionalt fokus och med framgång initialt i plantskolor (Arboreten), och senare i skogen.

Första Douglasgranen i Tyskland

De första douglasgran fröna nådde Tyskland år 1831. Värt att nämna i detta sammanhang är att verksamheten på plantskolan John (Richmond) Booth & Sons i Flottbek nära Hamburg. Genom familjeband till Skottland, fick de douglasgranens frön från det att första leveransen kom. Från mitten av 1900-talet har plantskolan levererat den största delen av fröna till det tidigare preussiska området (Schwappach 1901), som går från dagens Rheinland-Pfalz till dagens Polen, men också för odlingar i Baden (Wimmer 1909).

Douglasgranens ”plantor” odlades under den tiden på ytor nära trädgårdar eller i speciellas skogs distrikt (inklusive Pretzsch & Spellman, 1994). Detta förfarande var då en lokal sedvänja och var en beprövad metod med stora transportavstånd, begränsad lastkapacitet och knappast förutsägbara leveranstider jämfört med dagens standard på plantskolors centrala odling och snabb leverans till skogsanläggningar. Reliker från de tidigare planteringarna utgör fortfarande de grundläggande beståndsdelarna i den äldsta Douglasgran förekomster i Tyskland.

I motsats till granen, som nämndes till exempel "Preussen träd" i Hunsrück och Eifel, finns inget liknande, lokalt etablerat namn på douglasgranen skärmad i litteraturen. Däremot allmänt regionalt kallas ofta träsorten också »Douglasgran och Douglastall", och inte bara av lekmän, även om douglasgranen inte är en gran utan en tall. Orsak till detta kan vara de synonyma namnen i äldre litteratur (t.ex. Booth 1877, Holland 1919), som i förenklat perspektiv betonar en igenkännlig systematisk relation till inhemska barrträd eller avser regionalt typiskt det engelska suffixet "fir" [=gran, „barrträd"].

Douglasgran i Svarta Skogen (Schwarzwald)

I Svarta Skogen finns stora förekomster av gamla douglasgranar. Ruthard Männle, grundare av pur natur har arbetat i över 15 år med douglasgranen och har bästa insikten om bestånden inte bara i Schwarzwald, utan i många delar av Tyskland.

Fördelar med douglasgran

  • Under rätt förutsättningar växer en douglasgran extremt linjerakt och kan anta en mycket stor diameter. Därmed är douglasgran idealt lämpad för tillverkning av långa och breda massiva douglasgran trätiljor.
  • På grund av dess naturliga motståndskraft mot insekter och svampar, är douglasgran altantiljor idealt som ett utomhusträslag för träaltaner och paneler på fasader.
  • Från högkvalitativa douglasgran kan faner tillverkas för möbel produktion eller såga faner och toppskikt för högkvalitativa 3-skikt tiljor (även känd som parkettgolv).
  • Eftersom douglasgranar anses vara särskilt motståndskraftiga mot stormar och torka, värderar skogsägare trädslaget som en viktig inkomstkälla.

Fakta Douglasgran

Vetenskapliga synonym

Pseudotsuga menziesii

Svensk namn

Douglasgran

Övriga namnar

 


Douglasgran (Douglastanne)

Douglasgran (Douglasfichte)

Douglastall

Familj

Tallväxter 

(Pinaceae)

Släkte

Pseudotsuga

Art

menziesii

Hemvist

Nordamerika

Höjd av växt

Upp till 65m – den högsta douglasgran i Tyskland med mer än 63m finns i Freiburg i Svarta Skogen

Köldbeständigheten

– 16°C till – 24°C

Holzwert

1,2,3

Kön

enkönad

Häusigkeit

sambyggare

Pollineringen

Korspollinering

Vindblommig växt

Bladanordning

särskild

Bladstruktur och -form

nålformig, triangulär

Bladkant

jämn

1-nadelig

Utseende

Krona i ungdomen smalt konisk (liksom granen), äldre mer varierade och mer oregelbundna, ofta tillplattad eller rundade, maximal höjd och högsta diameter i bröst höjd (BHD) alltefter sort, med grön douglasgran (Pseudotsuga menziesii var menziesii) höjd upp till 80m (max 100m) och BHD upp till 220cm (max 490cm), den lägre blå douglasgran (Pseudotsuga menziesii var.glauca).

Årsskotten

Först tunn och silvergrå, med många hartsblåsor, korkreich Schuppenborke, gråbrun till rödbrun, blir med åren mycket tjock och djupt fårad

Barren

1,5 till 4 cm långa, platt botten med två silvergrå klyvöppningsremsor, luktar angenämt fruktigt som krossad apelsin, basen av barren är en kort, sned utstående stjälk, ställning är mer eller mindre delad

Kottarna

4 till 11cm lång, brun, stegade, tretoppigt högblad, synliga, alltefter variant åtsittande (Kustnära eller grön douglasgran = Pseudotsuga menziesii var menziesii) eller utstående (inrikes eller blå douglasgran = Pseudotsuga menziesii var glauca)

 

Källor

Den insamlade informationen på denna hemsida är baserade på följande källor:

  • Johann Heinrich von Thünen-Institut 2011. Zum Douglasien-Anbau in Deutschland, Sonderheft Ausgabe 344, Braunschweig.
  • Aas, G. 2008. Die Douglasie (Pseudotsuga menziesii) in Nordamerika. Verbreitung, Variabilität und Ökologie. In: Schmidt, O. (verantw.). Die Douglasie - Perspektiven im Klimawandel. LWF Wissen 59. Berichte aus der Bayerischen Landesanstalt für Wald und Forstwirtschaft, 7-11
  • CMA 1998. Informationsdienst Holz 5. Douglasie. Holzabsatzfonds (Hrsg.), Bonn
  • Hermann, R. K. 1981. Die Gattung Pseudotsuga - Ein Abriß ihrer Systematik, Geschichte und heutigen Verbreitung. Forstarchiv 52 (6), 204-212
  • Isaac, L. A. 1964. Waldbau und Ökologie der Douglasie (nach einem Vortrag gehalten 1959 an der Forstschule der Universität des Staates Oregon in Corvallis). In: Eisele, K. (Hrsg.). Die Douglasie. Festschrift zum 175-jährigen Firmenjubiläum. Selbstverlag Conrad Appel, Darmstadt, 7-14
  • Pretzsch, H.; Spellmann, H. 1994. Leistung und Struktur des Douglasien-Durchforstungsversuchs Lonau 135. Waldwachstumskundliche Ergebnisse nach fast 90jähriger Beobachtung. Forst und Holz 49 (3), 64-69
  • Spellmann, H.; Nagel, J. 1989. Zum Einfluß von Ausgangspflanzenzahl und Pflanzverband und die Jugendentwicklung von Douglasienbeständen. Forst und Holz 44 (17), 455-459
  • Wimmer, E. 1909. Anbauversuche mit fremdländischen Holzarten in den Waldungen des Großherzogtums Baden. Verlagsbuchhandlung Paul Parey, Berlin, 1-86
  • Portal Baumkunde, http://www.baumkunde.de/Pseudotsuga_menziesii/
  • Fachwissen von Ruthard Männle, Holztechniker (HTR) und Spezialist für Douglasie in Deutschland.